En text vi skrivit till Ny Tid

Ett särdrag för riksdagsvalkampanjen 2011 är att kulturen, som annars sällan politiseras, fått utrymme i samhällsdebatten. Kultur ses sällan vara av tillräcklig betydelse för att diskuteras i en valkampanj, men i år bäddar Sannfinländarnas kulturpolitiska utspel för en diskussion om konstens och kulturens samhälleliga funktion och uppgift. Det är viktigt att vänstern inte enbart kontrar Sannfinländarna, utan tydligt formulerar vad målet med vänsterns konst- och kulturpolitik är.

Infallsvinkeln bör vara bred, för att göra debatten till en politisk diskussion om konstens och kulturens roll för samhällsutvecklingen. På vänsterns agenda bör vara att trygga konstens och kulturens autonomi mot den ökade kontroll och de strängare kriterier för hur konst definieras som högern förespråkar. Utgångsläget bör vara att utveckla och betona konsten som verksamhet, som är autonom och icke-kommersiell. Därutöver bör vänstern fortsättningsvis presentera sina alternativ för hur konstnärers utkomst och kulturens ekonomiska verksamhetsförutsättningar tryggas. Utan resurser minskar utbudet av mera vågade konstnärliga försök snabbt och utvecklingen stannar. Samtidigt är det viktigt att ta i beaktande konstens, kulturens, kreativitetens och kunskapens ökande roll inom produktionen och ekonomin.

Om den kulturpolitiska diskussionen över lag främst utmärkt sig genom sin frånvaro, så har även vänsterns kulturpolitik länge stampat på stället. Den röda kulturpolitiska visionen har fokuserat och fokuserar fortfarande starkt på statens och kommunernas roll som finansiärer av konst samt på tryggandet av kulturens verksamhetsförutsättningar, och på vilken form tryggandet av konstnärers och kulturarbetares utkomst ska ha. Även inom ramarna för denna diskussion borde vänstern uppdatera sin kulturpolitik till att betona ett tryggande av konstnärers utkomst som inte baserar sig på upphovsrättsliga ersättningar. Genom en grundinkomst kan man trygga en skälig utkomst för alla kulturarbetare, som sedan kompletteras av tilläggsfinansiering där man i möjligast hög grad söker kanalisera stödet till gräsrotsnivån och fria grupper. Vänsterns kulturpolitik på 2000-talet bör även fokusera på bevarandet och utvecklandet av allmänningar som biblioteken. Internet som kanal och forum för fri delning av information bör ses som det revolutionerande forum det är. 2000-talets vänster försvarar det fria nätet.

I sig är diskussionen om konstnärers utkomst och kulturpolitikens finansiering inte politiskt det mest intressanta. Fastän hela systemet för finansiering och tryggande av utkomst borde förnyas så utmynnar den nuvarande diskussionen främst i en anbudstävlan om vem som kan och vill slå mest stålar på bordet. Detta tar oss inte närmare en politisk diskussion om konstens samhälleliga funktion. Tystnaden som följde på Sannfinländarnas krav om att slopa stödet till postmodernt låtsaskonstnärligt skräp, som finlänsk nutidskonst fick finna sig i att bli beskriven, är beklaglig. Då över hälften av finländarna enligt en undersökning som gjorts på uppdrag av Helsingin Sanomat (25.3.2011) skriver under kravet står det klart att detta är en debatt som måste tas.

Sannfinländarnas politiska program tar fasta på konstens roll för den nationella kulturen och för nationsbygget. Fastän de skriver att konsten i alla dess former är ett av grundelementen för en kultur, så fastslår de i nästa mening att bevarandet av det finländska kulturarvet är första prioritet, till skillnad från att stöda modern konst. Sannfinländarna kräver att statliga stöd ska styras så att de endast går till konst som stärker den finländska identiteten [sic]. Ansvaret för finansiering av postmoderna experiment skall lämnas till den enskilda individen och marknaden.

Sannfinländarnas förhållande till konsten är ett där konstens innehåll har en politisk uppgift som instrument för ett nationsbygge, man talar i nationalistiska ordalag om att stöda ”äkta” finländsk, föreställande konst. Det problematiska i denna konstsyn är det sätt som partiet definierar finländskhet, där man tydligen anser att Gallen-Kallela fortfarande är viktig som beskrivare av hur vårt finländska samhälle eller finländaren ser ut idag (!).  I det politiska programmet likställs konsten på ett intressant sätt även med annan samhällelig offentlig service, som något som till sitt innehåll skall vara lika och ha samma betydelse för alla. Konst som man inte kan ”förstå” är konst för eliten per definition.

I Vänsterförbundets politiska målprogram inleds stycket om kulturpolitik med att konsten, liksom vetenskapen, gynnar hela samhället. För vänstern försvarar såväl vetenskapen som konsten sin plats i samhället som icke-kommersiell, immateriell verksamhet som strävar till att på olika sätt bredda vår förståelse för samhället och omvärlden, och även uppmuntra till kritisk granskning av det som händer omkring oss. Enligt Vänsterförbundet är det dags att satsa på den immateriella produktionen, på konst och kultur. Var och en ska ha möjlighet att både ta del av och själv skapa konst, oberoende av inkomster och bostadsort. Konsten ökar välmåendet och betalar således tillbaka sig själv. Vänstern utgår från att konstens och kulturens uppgift skall vara att stärka människornas kreativitet och att skapa utrymme för verksamhet som till sin natur är icke-kommersiell. Det politiska utgångsläget för vänsterns syn på konsten är att den har en samhällelig uppgift som förmedlare av kritiskt tänkande och som en verksamhet som människan själv kan definiera. Det är inte innehållet i konsten som är politiskt intressant utan konsten som verksamhet. Vänstern ser inte konsten som ett instrument som genom sitt innehåll ska ”fostra” och ”upplysa” människor, utan som en verksamhet genom vilken människor kan öka sitt välmående, sin förmåga att uttrycka sig och framföra samhällskritik eller utveckla sitt sätt att analysera omvärlden.

Skapande och kreativ verksamhet stöder människors autonoma strävanden och ger oss möjlighet till förverkligande av oss själva på våra egna villkor. I det marknadsstyrda samhälle vi verkar i minskar hela tiden det handlingsutrymme vi har makt att definiera. Icke-kommersiella allmänna utrymmen som bibliotek och ungdomsgårdar trängs undan för strukturer där man endast kan konsumera eller utrymmen där man betalar för att delta i en förutbestämd verksamhet. Allt fler kulturcentrum inför medlems- eller deltagaravgifter för kurser och evenemang. Inom vårt utbildningssystem har de kreativa ämnena hela tiden minskats till förmån för realämnen med klart definierade läromål. Skolan har blivit en institution där man i allt högre grad förväntas tillskansa sig kunskaper och färdigheter nyttiga för ens framtida yrkesroll. Allt mindre tid finns för reflekterande verksamhet, där man tränar sin förmåga till kritiskt tänkande.

Kulturens och konstens roll inom produktionen och ekonomin blir samtidigt allt mer betydande. I många kommuner lyfter man fram den kreativa ekonomin som ett nytt sätt att kapitalisera på konst, då den kreativa verksamheten möter den profitdrivna. Genom den kreativa ekonomin ska företagare och näringsutövare dra nytta av det kreativa arbete som kulturarbetare gör, samtidigt som kulturen förväntas dra finansiell nytta av att placeras på marknaden. Fastän det kreativa arbetets betydelse för den samhälleliga ekonomin bör lyftas fram som ett sätt att se på kultur som immateriell produktion, bör vänstern även i denna debatt slå vakt om konstens autonomi. Den kärna som den kreativa ekonomin kan kapitalisera på, är och måste förbli den fria konstutövningen och kulturverksamheten.

Kulturpolitiken handlar inte bara om att trygga verksamhetsförutsättningarna för dem som jobbar med konst professionellt. Den borde fram för allt utgå från en förståelse av konstens och skapandets samhälleliga funktion, och dess betydelse för den enskilda människan. Då vänstern kräver att var och en ska ha möjlighet att ta del av och skapa kultur verkar man även för att öka utrymmet för autonom, icke-kommersiell samhällelig verksamhet. Konstens innehåll har ingen betydelse för det samhälle vänstern strävar efter att bygga, utan konsten som verksamhet, tillgänglig för alla.

Li Andersson, riksdagsvalskandidat VF, Åbo
Dan Koivulaakso, riksdagsvalskandidat VF, Helsingfors

Detta är det första inlägget i serien gästbloggar , trevliga lässtunder, Dan

När röstande blir politiskt
Li Andersson, riksdagsvalskandidat för Vänsterföbundet, Egentliga Finland
blogg: ungocharg.wordpress.com

En diskussion om politiskt deltagande verkar uppstå som en oundviklig följd av att det hålls ett val. Oftast kretsar den kring röstande i trötta föreställningar om medborgerliga plikter och moraliserande uppfattningar om folk som ”inte bryr sig”. Att debattera röstande med utgångspunkt i stagnerande positioner där man utgår från att en person antingen är en hederlig röstande medborgare eller en icke-röstande anarkist eller politiskt omedveten spurgu, leder till att röstande som politiskt verktyg inte alls sätts i en kontext där man kan diskutera när folk väljer att rösta – och när inte.

En röst är fram för allt ett redskap för att påverka politiskt. Samhällsordningen är inte konstant, utan består av ständigt pågående kamper om vem som skall få ha makt att göra vad. Politik handlar om att förändra de rådande maktstrukturerna i en riktning man själv vill se. Att allt fler inte röstar måste därmed ses som ett utryck för att man anser att rösten inte längre uppfyller denna funktion, det är ju inte för symbolikens skull som man röstar. Men det betyder inte heller att icke-röstande skulle vara en specifik ideologi eller bestående attityd. Riksdagsvalet i Sverige i höstas såg ett valdeltagande som var högst sedan 1994, närmare 85%. Den starka kontrasten mellan de politiska blocken ledde till att det sedvanliga riksdagsvalet blev en politisk situation som engagerade folk, ett ideologiskt val som sporrade till ställningstagande. Vi borde fokusera på varför den politiska debatten här leder till att folk inte anser det angeläget att rösta.

Idag strävar så gott som samtliga finländska partier efter att osynliggöra politiska konflikter och samhälleliga motsättningar, genom en medveten strävan mot mitten och en retorik som är skenbart icke-ideologisk. Från Samlingspartiet till Socialdemokraterna betonar man att politiken idag är ett område för diskussion och kompromiss, där konsensus är det som eftersträvas. Den finländska traditionen av flerpartiregeringar har inneburit en kollektiv rörelse mot mitten och en medveten nedtoning av de mest radikala förslagen, såväl inom vänstern som inom högern. Strävandet mot mitten har tagit kål på de uttalade ideologiska motsättningarna mellan våra partier.

Detta kommer även till uttryck i påståendet om att den traditionella höger-vänster-indelningen skulle ha förlorat sin betydelse. De Grönas devis om att varken vara höger eller vänster utan framför, är helt klart ett sätt att försöka påstå att partiet baserar sin politik på objektiv rationalism istället för antaget förlegade ideologiska positioner. Samlingspartiet har i sin tur sökt påvisa att motsättningarnas tid är förbi. Detta skall signalera att intressekonflikter mellan grupper inte längre finns, utan endast enskilda individer och enskilda misslyckanden eller framgångar. Om motsättningarnas tid är förbi finns endast en strävan mot ett allmänt bästa, där man söker maximera mängden av individers individuella förutsättningar att lyckas.

Detta leder till en avideologisering av politiken, och till ett osynliggörande av det ideologiska i det politiska samtalet och handlandet. Politik framstår alltmer som färglöst förvaltande. Så kan man genomföra skattesänkningar, en omfattande privatisering av universiteten eller ett förbud mot tiggeri och framställa dessa som ”nödvändiga” eller rent administrativa åtgärder och reformer. Ironiskt nog osynliggörs så en av de självklaraste definitionerna på vad politik egentligen är: prioriteringar och val mellan alternativ, någons intresse framom någon annans.
Den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe menar att strävan efter att skapa politik bortom höger-vänsterindelningen uppvisar en total brist på förståelse för vad som fungerar som grund för den demokratiska politiken och formandet av politiska identiteter. Hon ser risker i konsensuspolitiken som felaktigt försöker osynliggöra de motsättningar som existerar i samhället. Istället behövs det en politik som erkänner det konfliktfyllda i det samhälle vi lever i, och som skapar legitima uttryckssätt för olika intressen att möta varandra, till exempel i samband med ett val. Mouffe hävdar även att osynliggörandet av samhälleliga motsättningar lägger grunden för de högerpopulistiska rörelsernas framgångar. De tjänar på att man inte strävar efter att formulera politiska alternativ och förklaringar till den ökande osäkerheten och de ökande inkomst- och hälsoklyftorna, utan istället använder sig alla partier av liknande begrepp i förklaringar och lösningsförslag. Man talar om tillväxt, välfärd, trygghet och gemensamt ansvar. Om inga förutsättningar för legitima kamper mellan olika intressen och maktsträvanden finns kanaliseras istället missnöjet i en motsättning mellan ett ”dem” och ett ”vi” som kan inta en främlingsfientlig form. Människan söker alltid en motståndare.

Vi måste utgå från en klar analys av hur olika intressen försvaras och motarbetas, och även förklara på vilket sätt utvecklingar eller rådande förhållanden är politiska. Den ökade osäkerheten, prekariseringen av hela samhället, är en följd av det kapitalistiska system som styr samhället och av en skattepolitik som gynnar kapitalinkomster och lett till ökade inkomstklyftor, samt en arbetsmarknadspolitik som inte tar i beaktande nya typer av arbeten och arbetsförhållanden.

För att göra valen till tillfällen då röstandet är angeläget och politiskt, då man genom sin röst bidrar till att påverka rådande förhållanden i någon riktning, måste vi ta tillbaka det politiska i vår samhällsdebatt. Vänstern bör vara den rörelse som synliggör de motsättningar som finns i samhället och samtidigt erbjuder en plats där människor kan samlas för att kämpa för sina rättigheter.

Li Andersson